Jag hetsåt just, enormt mycket äckliga saker. Fick det mig att må bättre? Nej. Var det avkopplande? Nej. Var det gott? Nej. Tog det bort ångesten och allt annat som gör ont? Nej. Har det någonsin gjort någonting bättre eller lättare? Nej. Var det värt det? Har det någonsin varit värt det? Nej...

Just nu känner jag mig så fruktansvärt äcklad. Det här är så FEL! Mina tänder och min mun gör ont. Mitt huvud värker. Min syn är dimmig. Jag mår illa. Hela min kropp är öm. Min mage är proppfull. Jag känner mig febrig och yr. Mina ögon gör ont. Jag är helt slut. Ingenting är okej. Ingenting är bra. Ingenting är bättre. Jag ångrar mig. Jag vill inte det här! Jag ville inte det här. Men det visste jag redan innan. Ändå så fick det ske. Det får ändå alltid ske...

Jag är full och så tom på samma gång. Jag vet inte vad jag ska göra nu. Allting känns meningslöst. Det är jättefint väder ute. Jag hatar det. Jag vill inte vara här. I det här ögonblicket, i den här kroppen. Jag vill att allt ska ta slut. Det måste ta slut! Jag orkar inte mer. Jag orkar verkligen inte mer..

Jag har en känsla av att det inte kommer bli bättre på ett bra tag.. Jag orkar verkligen inte det här mer.. För lång tid har gått. Jag har förlorat för mycket. Jag vet inte om jag nånsin kan få tillbaka det.

Jag var just hos min kurator på vårdcentralen. Jag har bestämt att jag vill ha hjälp hos en ätstörnings enhet. Hela dagen igår och i förrgår har jag letat efter olika sätt att få hjälp på när man är i min situation. Jag har hittat några mycket bra alternativ. Och nu har jag äntligen tagit mod till mig och accepterat att jag behöver hjälp! Jag klarar inte det här på egen hand.

Jag är trött på min situation och jag tänker göra nånting åt den. Men jag är så himla rädd. Det får inte vara som förra gången. Det får inte vara som Mando. Jag klarar inte av ett sånt ställe en gång till. Jag klarar inte sånna människor igen. Jag klarar inte deras metoder. Det måste gå att lösas på något annat sätt.

Känner mig så fruktansvärt otålig just nu.. Jag vill att saker ska ändras NU!! Jag vill inte vänta mer..

Jag har just ätit upp en hel kladdkaka med vispgrädde, tre mackor, ett glas mjölk, en glass, en tårtbit.. Jag mår så illa. Så äcklad av mig själv. Varför kan jag inte ändra på mig? Jag vill ju det så mycket.. Jag vill det! Eller vill jag?

Det här senaste året har jag varit förbjuden att tänka på självmord. Jag har bara inte kunnat det av nån anledning. Mestadels av skuld. Och jag uteslutade helt enkelt det. Det var inte längre ett alternativ. Det var inte längre min enda utväg...

Det var min enda önskan, att få svälta ihjäl mig. Att få försvinna från allt. Att inte längre vara en börda. Att inte längre vara ivägen för någon. Att inte längre vara ett problem. Att få slut på lidandet.

Men nu är det tillbaka. Jag fortsätter att äta och äta och äta.. I hopp om att en dag ska det ta slut.. Allt ska ta slut. Livet, "mitt, så kallade liv", ska för en gångs skull ta slut..  Jag vet att det inte är logiskt över huvud taget.. Men det är inte mycket som stämmer i mitt huvud ändå..

Jag har tre val. Tre val, som jag vill ta, alla lika mycket.
Det första är som sagt att ta mitt liv. Det andra är att fortsätta plåga mig själv så här i all evighet. Det tredje är att få hjälp nu.

Jag är redan på väg.
 

Inte idag.. 

Varje dag vaknar jag och hoppas att just den här dagen, just idag, kommer jag att vara annorlunda. Idag kommer jag att sluta vara just den jag är. Idag kommer alla mina problem att vara som bortblåsta. Men den dagen verkar aldrig komma just idag..

Sedan jag var 15 år, vilket är mer än fem år sedan, har jag sprungit i nedförsbacke. Sedan jag var 15 år, har allt gått snett. Allt.
Och nu står jag här 20 år gammal och jag är ingenting. Absolut ingenting, förutom en massa problem.

- Sedan jag var 15 år har jag förlorat alla mina så kallade "vänner". Jag har haft ett rent helvete i skolan. Jag är deprimerad. Jag har haft anorexi och bulimi i mer än 5 år. Har försökt tagit livet av mig ett antal gånger. Varit inlagt på anorexi center. Bulimi. Anorexi. Bulimi. Osv. Så går det runt, runt i cirklar.

På mindre än 3 månader har jag gått upp nästan 25 kg och jag har aldrig varit så här äcklad av mig själv förut. Varje dag är lika dan som den förra. Varje dag går ut på samma sak: Att inte hetsäta. Och varje gång slutar det lika dant: misslyckat..

I morgon kanske någonting nytt händer..?