Jag har just ätit upp en hel kladdkaka med vispgrädde, tre mackor, ett glas mjölk, en glass, en tårtbit.. Jag mår så illa. Så äcklad av mig själv. Varför kan jag inte ändra på mig? Jag vill ju det så mycket.. Jag vill det! Eller vill jag?

Det här senaste året har jag varit förbjuden att tänka på självmord. Jag har bara inte kunnat det av nån anledning. Mestadels av skuld. Och jag uteslutade helt enkelt det. Det var inte längre ett alternativ. Det var inte längre min enda utväg...

Det var min enda önskan, att få svälta ihjäl mig. Att få försvinna från allt. Att inte längre vara en börda. Att inte längre vara ivägen för någon. Att inte längre vara ett problem. Att få slut på lidandet.

Men nu är det tillbaka. Jag fortsätter att äta och äta och äta.. I hopp om att en dag ska det ta slut.. Allt ska ta slut. Livet, "mitt, så kallade liv", ska för en gångs skull ta slut..  Jag vet att det inte är logiskt över huvud taget.. Men det är inte mycket som stämmer i mitt huvud ändå..

Jag har tre val. Tre val, som jag vill ta, alla lika mycket.
Det första är som sagt att ta mitt liv. Det andra är att fortsätta plåga mig själv så här i all evighet. Det tredje är att få hjälp nu.

Jag är redan på väg.